ILLUSTRATION och KONST
ILLUSTRATION och KONST
Trots ett kort liv lämnade han efter sig en stor samling konst. Meningen med denna hemsida är att ge en introduktion till hans konstnärskap.
Birger Emanuel Richard Lundquist föds den 23 oktober i Storvik, municipalsamhället i Ovansjö socken i Gästrikland, ungefär mitt emellan Gävle och Falun.
Föräldrarna heter Eleonora (född Holmqvist) och Frans Lundqvist.
Frans är verkmästare vid Nordiska Armaturfabrikernas plåtperforeringsfabrik i Storvik. Båda föräldrar är från Småland.
Påbörjar kurs i frihandsteckning hos Hermods (en distansutbildning - eleven skickar in sina teckningar med post och får tillbaka ett omdöme). Hans teckningar får beröm och en av dem blir tryckt på Hermods kataloger.
Får ett par teckningar tryckta i en dagstidning för första gången:
"Tecknade några skidåkare, som reproducerades i Extrabladet i Gävle, och ett par andra idrottsgrabbar som Gefle Dagblad reproducerade. Blodad tand!"
Flyttar till Stockholm och börjar som ritare på Nordiska Armaturbolaget på Norrlandsgatan. Det är samma företag som hans bror Eric arbetar som ingenjör, och samma företag som hans pappa är anställd hos vid Storviks-fabriken.
Birger stiger in på DNs redaktion i Stockholm med ett par teckningar och frågar om någon har behov av en illustration av en pjäs som precis satts upp på Oscarsteatern (Sheriff's "Männen Vid Fronten").
DN var vid denna tid på jakt efter en biträdande tecknare vid sidan Jac, alias Carl Jacobson.
Namn och Nytt-redaktören Oscar Rydqvist blir omedelbart tagen av 19-åringens verk. Själva teckningen i sig blir inte reproducerad omedelbart för att pjäsen nyligen haft premiär, men Birger får kort efter det många andra uppdrag.
Har nu haft med fler än 100 teckningar i DN. Tar risken att lämna sitt jobb på Nordiska Armaturbolaget, för att kunna ägna mer tid åt illustrationsuppdrag.
Får chansen att ställa ut på Humoristernas Salong, anordnad i anslutning till Stockholmsutställningen 1930.
Hämtar ut ett pass i tanken om att kunna emigrera till USA, där en släkting är bosatt. Släktingen beviljar Birger ett lån för att kunna resa, men stoppas snart på grund av finanskrisen som drabbat landet hårt - all immigration är praktiskt taget stoppad. Han kan i alla fall tillåtas ett arbetstillstånd. Trots uppbackning och rekommendationsbrev till amerikanska generalkonsulatet från hans far, från konsthandlare och DNs chefredaktör, måste han ge upp planerna. Han blir tvungen att betala tillbaka lånet.
Birger fortsätter som tecknare på DN, men fortfarande som fri medarbetare. Det skulle dröja ett par år mer innan han får en fast anställning.
Gifter sig med Carin Olson, född Sandqvist.
Planerna om att ansöka till Konstakademien i Stockholm läggs på is.
Reser utomlands för första gången med den nya familjen, via München till Italien. Resan varar en månad.
Birger blir pappa till sonen Jan.
Samma år upplever han en personlig kris - han måste bort från Stockholm.
Birger reser till Nordafrika. Resan finansierades till stor del av DN. Planen var att det skulle bli ett reportage och att han skulle skicka teckningarna med brev men de flesta kom först när han var hemma i Sverige igen, i slutet av samma år.
Resan startade från Trelleborg, med lastångaren "Andalusia", där den först stannade vid Bizerte i Tunisien och senare huvudstaden Tunis.
Birger fortsatte sedan till Algeriet, där han stannade två månader i kuststaden Oran. Här mötte han den franska konstnären Jean Launois. Det blev ett betydelsefullt möte för Birger. Launois sägs ha lärt Birger att ta in motivet med ögat, precis som en kamera. Sättet att snabbt teckna ner ett första intryck kom att bli Birgers signum.
Resan slutar i Aten, där Birger blir bestulen på sin reskassa. Han är tillbaka i Sverige till julafton.
Nära 400 teckningar är bevarade från resan. Birger planerade länge på att göra en bok av allt material. Det blev först efter hans död som boken "Medelhavsresa. Skissboksblad i svart och färg av Birger Lundquist" gavs ut.
Giftemålet var möjligtivs den största anledningen till hans kris. Strax efter att han kommit hem skiljer han sig från Carin.
Blir förälder igen.
Barnet heter Maud Fanny, men kallas Ruffa. Mamman är journalisten och kollegan Barbro Alving, mer känd under sin signatur Bang, som började arbeta på DN i 1934. Hon är bland annat känd för sitt reportage från Olympiska Spelen i Berlin 1936, krigsreportage från Spanska inbördeskriget och det finska vinterkriget, samt boken "Dagbok från Långholmen (1956)".
Deras romans är kortvarig, men de förblir vänner livet ut.
Delar ateljé på Essingen med konstnären Folke Hellström Lind, där han möter samtida konstnärer och författare som Allan Ebeling, Jan Fjæstad och Harry Martinson.
Flyttar in i en ny ateljé på Birger Jarlsgatan 25.
Möter den då 23-åriga Kajsa Bernstone i en skulpturklass för nybörjare.
De förlovar sig. Samtidigt tillbringar de stor tid åtskilda. Han i Stockholm och hon i sitt föräldrahem i Bohuslän.
Carl Jacobson, även känd som DNs förste tecknare under namnet JAC, avlider. Birger får fast anställning på DN efter 13 år i tjänst.
Birger inkallas till beredskapstjänst vid Svea Artilleri. På grund av nedsatt hälsa får han tjänst hos regementsexpeditionen.
Vid mönstringen 1930 hade han frikallats från värnplikt av samma anledning.
Skickas till Luxembourg för att göra ett teckningsreportage om fredsförhandlingarna efter andra världskriget.
Sonen Per föds. Det blir det första av tre barn som Kajsa och Birger får tillsammans.
Sonen Kaj föds.
Inbjuden att delta i visningen av Swedish wartime cartoons i USA, i Grafiska Sällskapets utställning och en en utställning i Lorensbergs konstsalong i Göteborg.
Reser till Köpenhamn och senare till Paris, i anledning av den stora svenska utställningen i Musee Carnavalet.
Johans Jul utkommer, skriven av Eva von Zweigberg med illustrationer av Birger, som vid denna tid blir utsedd till en svensk klassiker i klass med Elsa Beskows barnböcker.
På reportageresa till Berlin som då fortfarande är i ruiner efter kriget. Många av de teckningar blev skickade via post till Stockholm och utställda i galleri Blanche, som blev hans enda soloutställning under sin livstid. Han hann aldrig med att se utställningen.
Många blev utgivna i en bok i Tyskland: "Berlin/ Gestern, heute und immer" (1955).
Skickas igen till Paris för att skildra FNs generalförsamling, i Palais de Chaillot.
Utställning i "Tecknare i FIB", de ungas salong.
1949 och de kommande sista åren blir Birgers stora tid som bokillsutratör. Ett urval av hans många parisbilder samlas i en volym: "Paris ske pris", med text av Stig Ahlgren. "Mörk Sång", "I Skåne Med Linné" och "Vägen Genom A" utkommer. De två sista är skrivna av Birgers DN-kollega Alf Henriksson.
Samarbetar med journalisten Jan Olof Olsson (Jolo), som började på Dagens Nyheter i 1945 och kom att bli en legendarisk medarbetare (och en nära vän till Birger). De reser bla. till Danmark och till England.
Danmarksresan blir återgiven i "Kungens Köpenhamn", resan till England blir "Engelska Mil", som blir utgiven året efter. Teckningarna skildrar valet 1950.
Birger blir samma år invald som hedersledamot av Konstakademien. Detta blir en milstolpe för Birger, som hela sitt liv strävat efter ett erkännande som professionel konstnär, och inte bara en tidningstecknare.
Eriksgata ges ut, skriven av Alf Henriksson med teckningar av Birger från runt omkring i Sverige.
Dottern Beata föds.
Reser till Spanien via Danmark, Holland och Belgien. Detta blir hans sista resa.
"Senhösten 1951 var det illa ställt med Birger" berättade Oscar Rydqvist. Han vilade upp sig hos sin vän Fritz Lindström i Arvika. Väl tillbaka i Stockholm besökte han St Eriks sjukhus för diagnosticering.
Beskedet: stanna. Det stod klart att Birger inte skulle bli bättre. Synen blev värre. Tecknaren Björn Berg blev ställföreträdare. Han hade tidigare varit med i en tecknartävling och vunnit första priset, där Birger suttit i juryn.
Den njurinflammation som plågat Birger under större delen av sitt liv visar sig vara obotlig.
Avlider på St Eriks sjukhus den 18/3 vid 41 års ålder.
Birgers vän Nisse Zetterberg, som besökte honom på sjukhuset har i efterhand skrivit:
"Vid sjukbädden såg jag hur hans huvud liksom hade två helt olika ansikten: ett glatt, generöst, vänligt, där allt var mjukt och avrundat. Och innanför detta ett strängt, högtidligt och djärvt. Jag minns hur jag tänkte att det förklarade Birger Lundquists storhet som tecknare."
Upp
